Allmänt om fotografering med främst digital kompaktkamera

Foto från Blekinge (Karlshamn) taget med digital kompaktkamera.
(Bilden är en länk till mina egna foton från Blekinge).

Standard kompakt digitalkamera

Numera använder jag nästan uteslutande en standard kompakt digitalkamera när jag fotograferar. Att alltid lätt kunna bära med sig en generellt användbar flexibel kompaktkamera innebär avsevärda fördelar gentemot de betydligt otympligare, mer komplicerade, känsligare och dyrare digitala systemkamerorna. Att kameran alltid har det "rätta" objektivet fast monterat på kameran gör att man inte förlorar motiv som har lätt för att försvinna snabbt. När det gäller bildkvaliteten klarar sig en hyfsad digital kompaktkamera för det mesta alldeles utmärkt. Används bilderna för publicering på webbsidor, visning på PC/med datorprojektor eller för medelstora utskrifter på papper räcker kompaktkamerans bilder mer än väl till och det finns då alltså inte någon större anledning att investera i en digital systemkamera (DSLR = Digital Single-Lens Reflex camera = digital spegelreflexkamera) med kostsamma utbytesobjektiv.

Aktuella kompaktkameror:

PENTAX Optio 555.	Canon PowerShot G9.	Canon IXUS 1000 HS.

Den gamla analoga Mirandan...

Jämfört med min tidigare analoga systemkamera av märket "Miranda", från mitten av 1970-talet, är de moderna digitala kompaktkamerorna ur flera aspekter rena drömmen även om det naturligtvis också finns vissa begränsningar. Detta t ex när det gäller möjligheten att ansluta tråd- och fjärrutlösare till kameran. Jag saknar också de riktigt långa exponeringstider som kunde åstadkommas med B-läget (B = "Bulb") som innebär att slutaren öppnas när man trycker in avtryckaren och att slutaren därefter stängs igen när avtryckaren frisläpps kanske en halvtimma senare. Att sekundsnabbt och lätt kunna ändra slutartiden och/eller bländaröppningen var ytterligare fördelar med Mirandan. Det är vanligen förenat med relativt stort besvär att via krångliga och tidsödande menyval (om det alls går !) kunna tvinga den digitala kompaktkameran att prioritera storleken på bländaröppningen, slutartiden eller bildsensorns ljuskänslighet.

Stjärnhimlen på diabild i mitten av 1970-talet (Miranda). Slutaren inställd på B.

Stjärnhimlen på diabild i mitten av 1970-talet (Miranda). Slutaren inställd på B.

Originaldia från stjärnhimlen på natten i mitten av 1970-talet taget med Mirandan.
Mycket lång exponeringstid (B-läget).
En styrning av bländaröppningen gör att skärpedjupet i bilden kan regleras. En vald kort slutartid innebär att snabba förlopp och rörelser kan "frysas". Om slutartiden väljs att vara lång kan vi fotografera i det naturliga ljuset utan blixt vid svaga ljusförhållanden och även t ex få fram rörelseeffekter, fånga blixturladdningar eller fotografera stjärnor. Bildsensorns ljuskänslighet kan ofta regleras genom att det s k ISO-talet ställs in manuellt. På den gamla småbildskameran fick ljuskänsligheten varieras genom användande av filmer med olika ljuskänslighet. På en digitalkamera är det istället frågan om att ändra förstärkningen (eng. "gain") på signalerna från bildsensorn. Större ISO-tal ger större förstärkning vilket gör att en kortare slutartid kan användas som i sin tur kan innebära minskad risk för oskärpa vid svag belysning. Nackdelen med för hög förstärkning är att bruset i bilden ökar och den därför kan bli litet grynig. Se avsnittet "Ljusstyrkan - objektiv, bländare, slutare, bildsensor och ISO-tal" nedan för ytterligare resonemang kring bl a snabba och långsamma objektiv, bländaröppning, slutartid och ISO-tal.

Fyra av mina egna oredigerade svartvita experimentbilder med Mirandan från år 1975:

Öppen slutare ("B-läget") plus två manuellt avfyrade blixtar i mörkt rum.	Kort slutartid och stor sten i havet.	1000 W fotolampa plus kort slutartid precis när ägget från 1 m höjd slagit i stekjärnets baksida.	Bälgen ger mycket kort skärpedjup på denna krypande larv.

Zoomobjektiven hade ett (välförtjänt) dåligt rykte på den gamla Mirandans tid. Förutom att zoomobjektiven var ljussvaga levererade de en märkbart sämre bildkvalitet jämfört med objektiv med fasta brännvidder (eng. "prime lenses"). Samtidigt var de otympliga, tunga och dyra. Det bästa på den tiden var alltså att, om ekonomin så tillät, utrusta sig med minst tre olika objektiv med fasta brännvidder; Ett vidvinkelobjektiv (kanske 35 mm brännvidd), ett normalobjektiv (c:a 50 mm) och ett teleobjektiv (kanske 135 mm). För närbilder kunde man investera i ett dyrt makroobjektiv eller de betydligt billigare försättslinserna (eng. "close-up supplementary lenses"), mellanringarna (eng. "extension rings" eller "extension tubes") alternativt en kontinuerligt inställbar bälg (eng. "extension bellows"). En annan intressant lösning var att man med hjälp av en s k "vändring" eller "omvändningsring" (eng. "lens reversing ring") vände det normala objektivet bak och fram. Budgetalternativet till ett mycket kostsamt teleobjektiv var en hyfsat fungerande teleförlängare eller telekonverter (eng. "teleconverter" eller "multiplier lenses"). Även idag används de ovan nämnda objektivtillbehören till de moderna digitala systemkamerorna.

Försättslinserna (och även ev vändring) skruvas fast i filtergängan längst fram på objektivet medan mellanringar och bälg monteras mellan kamerahuset och objektivet. Försättslinserna har fördelarna att de inte minskar ljusflödet till filmen och inte heller påverkar kamerans automatik eller hanterbarhet. Mellanringar och bälg sprider det tillgängliga ljuset över en större yta (t ex innebär ett fördubblat utdrag, dvs avståndet mellan objektivet och filmplanet, att exponeringstiden måste ökas fyra gånger alternativt att bländaren måste öppnas två steg), att kameran blir mer ömtålig, klumpigare och ofta också att kamerans automatik inte kan användas.

Numera är zoomobjektiven oerhört förbättrade med bildkvaliteter och övriga prestanda som närmar sig objektiven med fasta brännvidder. Zoomobjektivet är därför nu allmänt använt som en flexibel, högkvalitativ och välfungerande del av kamerautrustningen.


Oredigerat färgdia taget på slända med Miranda plus bälg utan stativ. Lägg märke till det minimala skärpedjupet. Det vertikala strecket är en skada som uppstod i samband med fotofirmans framkallning en dryg och tålamodsprövande månad efter exponeringen...	En av mina första bilder på maskrosor (utanför Österslättskolan i Karlshamn 1973, lånad kamera).

Mirandans närgräns låg på 43 cm (från filmplanet till motivet) för normalobjektivet med 50 mm brännvidd och på 150 cm för ett relativt svagt teleobjektiv (135 mm). För vidvinkelobjektivet på 35 mm hade närgränsen nått ned till "bara" 30 cm. När hjälpmedel som t ex bälg användes blev skärpedjupet extremt kort (se t ex ovanstående bilder) och därför svårt att passa in på tredimensionella levande varelser som dessutom rör på sig. Att på ett okomplicerat sätt snabbt kunna ta fina närbilder (närgräns kring 1-2 cm mellan objektivets ytterdel och motivet) på fri hand med den nätta kompaktkameran utan att behöva använda den gamla otympliga mekaniska bälgen är helt fantastiskt ! Att Mirandans manuella skärpeinställningssystem blivit ersatt av den digitala kamerans snabba autofokussystem förenklar naturligtvis också det även om man samtidigt tappar en del av detaljkontrollen när det gäller var skärpan ska ligga i bilden.

Allmänt kan man säga att fotografering förr krävde bra mycket mer kunskap, erfarenhet, tid och förberedelser än vad som krävs idag med de digitala kompaktkamerorna. Det gällde i grunden att välja rätt filmtyp (dia, färg, svart/vit) med rätt ljuskänslighet och kornighet. Med tanke på ljusförhållandena och de effekter man ville uppnå fick olika typer av försättsfilter (t ex UV-, skylight-, polarisations- eller färgfilter) och motljusskydd skruvas på objektivet. Beroende på vilka motiv som skulle fotograferas fick olika objektiv, tillbehör och konfigurationer omsorgsfullt väljas. När kortet väl togs var det noga med att kompositionen av bilden som helhet var så bra att den kunde visas direkt på det sätt den tagits. Ekonomin begränsade ofta mängden kort som kunde tas vid varje tillfälle varför det var viktigt att varje bild blev så bra som möjligt redan vid första försöket. Det gällde alltså att tänka efter före och vara noga med detaljerna. Samtidigt utvecklade många genom detta arbetssätt en känsla för det vackra i de naturliga variationerna och även ofullkomligheterna i vår natur. Allt fick också ta sin tid. Man såg oftast inte det färdiga resultatet förrän dagar, veckor eller ibland kanske månader efter att filmen exponerats. Väntetiden kunde radikalt minskas om man framkallade (den svartvita) filmen själv hemma.

Ibland kan jag tycka att moderna digitalfoton blir både litet onaturliga och tråkiga eftersom de är så perfekta enligt den norm som för tillfället gäller. Minsta naturliga skavank, oregelbundenhet och ojämnhet har noga tagits bort och en naturlig himmel har kanske ersatts med en "häftigare". Den datatekniska bildbehandlingen och jakten på den onaturliga perfektionen har gått för långt och visar ofta en förljugen låtsasvärld som jag inte känner mig bekväm i. Samtidigt kan det vara farligt om t ex ungdomar lever i uppfattningen att de måste försöka efterlikna dessa ouppnåliga konstgjorda modeller utseendemässigt. Det särpräglade, unika och avvikande är istället ofta det som gör tillvaron och upplevelsen mer spännande, vacker och utvecklande. "Defekterna" har levande historier att berätta till skillnad från det slätstrukna, rätlinjiga och perfekta som är intetsägande, likformigt och dött.


Några mer eller mindre perfekta prästkragar. -Vilken av dem tycker du är mest intressant ?	I denna "mindre perfekta" prästkrage finns det gott om både drama och spännande liv.	Fem minuters fotoförfalskning i ett bildbehandlingsprogram av bagge på blad vid Mörrumsån. -Förbättring eller försämring ??

Aktuella kompaktkameror

Fr o m november 2003 var kameran en PENTAX Optio 555. Några tekniska data för Optio 555: 5.0 Mp (Mp = Megapixel = miljoner pixlar = miljoner bildpunkter), 5 x optisk zoom med brännvidd 7.8 - 39 mm (motsvarar 37.5 – 187.5 mm i "35 mm fullformat", se nedan), närgräns 2 cm, bildsensor 1/1.8" CCD. Fr o m mitten av augusti 2008 ersatte jag PENTAX-kameran, som för övrigt fortfarande fungerar oklanderligt, med en Canon PowerShot G9. Tekniska data för G9: 12.1 Mp, 6 x optisk zoom med brännvidd 7.4 - 44.4 mm (motsvarar 35 – 210 mm i "35 mm fullformat"), närgräns 1 cm, bildsensor 1/1.7" CCD. Objektivets märkning "IS" = "Image Stabilizer". Båda kamerorna är utrustade med en ovärderlig optisk genomsiktssökare som komplement till den inbyggda bildskärmen.

Sedan första halvan av november 2010 experimenterar jag med en mindre, lättare och billigare kamera än de båda tidigare. Det är en Canon IXUS 1000 HS. Några tekniska uppgifter om denna kamera: 10.0 Mp, 10 x optisk zoom med brännvidd 6.3 - 63.0 mm (motsvarar 36 - 360 mm i "35 mm fullformat"), närgräns 1 cm och bildsensor 1/2.3" CMOS. Denna enklare kamera saknar optisk sökare.

Inbyggd bildskärm jämfört med sökare

Den inbyggda bildskärmen är bra vid stabila motiv i normal belysning samt i lägen när kameran måste hållas en bit ifrån ögonen. Bildskärmen är också bra för skärpekontroll vid närbilder (speciellt vid manuell skärpeinställning) och vid direktkontroll av bilden (t ex vid motljus och komplicerade/ovanliga motiv) efter att den tagits. Om man har polariserande solglasögon på sig kan det hända att skärmbilden inte syns alls i vissa vinklar. Bildskärmen har en viss fördröjning som ibland kan vara störande. Den optiska genomsiktssökaren är nödvändig vid svårfångade motiv, snabba förlopp samt då ljuset är mycket starkt eller svagt. När man använder den optiska sökaren kan det andra (öppna) ögat samtidigt bidra med allmän visuell information om sammanhang och perifert seende. När den optiska sökaren används kan kameran hållas mer stilla och kontrollerat eftersom den då får ett stabilt stöd mot delar av ansiktet. En nackdel med den optiska genomsiktssökaren är att den till skillnad från den inbyggda bildskärmen visar en något annan bild än den som kommer att avbildas på den ljuskänsliga bildsensorn (s k "parallax"). Detta eftersom genomsiktssökaren inte använder kamerans objektiv utan istället ett separat optiskt "hål". I en digital spegelreflexkamera (DSLR) vinklas ljuset från motivet upp i sökaren via en rörlig spegel och ett prisma. Här används kamerans enda objektiv både av sökare och bildsensor varför bilden i sökaren blir exakt som den bild som den ljuskänsliga sensorn kommer att belysas med när avtryckaren trycks in och spegeln hastigt viks undan.

Bilderna är omanipulerade !

Bilderna på mina fotosidor är inte manipulerade. Varken vid fotograferingstillfället eller i datorn efteråt. Det absolut vanligaste är att bilderna är exakt så som de fångats av kameran och därefter nedminskade för att reducera nedladdningstiderna via Internet. I några fall har jag gjort en delförstoring för att i första hand kompensera för nedminskningen. I något enstaka fall har bilden vridits någon grad (t ex om kameran hamnat väl snett i förhållande till en dominerande horisontlinje) och i något oerhört sällsynt fall ljusats upp något. Bilderna har inte arrangerats, anpassats eller lagts tillrätta på något sätt. Kameran hålls nästan uteslutande på fri hand. För att kunna ha bra kontroll över var skärpan i bilden hamnar låter jag autofokus mätas i mittpunkten. Det vanligaste läget för blixten är att den är blockerad. Bilderna visar alltså den relativt oförfalskade del av verkligheten som kameran, i en standardinställning, registrerat vid fotograferingstillfället.

Närbilder är fascinerande ...

Närbildsfoto från Blekinge taget med kompaktkamera.

Det kan ofta vara extra intressant att fotografera närbilder. I efterhand framför datorn upptäcks ofta detaljer som inte synts vid fotograferingen. Bilden växer alltså med tiden ungefär på samma sätt som ett välgjort konstverk eller musikstycke.

En närbild brukar defineras som en återgivning i fullskala eller naturlig storlek (1:1) ner till c:a en tiondel av originalet (1:10 alternativt 0.1). Normalt brukar man med avbildningsskalan (alternativt förstoringsgraden) avse hur stort motivet avbildas på filmen eller sensorn jämfört med verkligheten. En s k "makrobild" innebär på samma sätt normalt en måttlig förstoring mellan 1 - 10 gånger. När förstoringsgraden är mer än tio gånger brukar det kallas "mikrofotografi".

En digital kompaktkamera kan vara ganska lämplig för närbilder (se som exempel på detta närbilderna här ovan och nedan). En kort närgräns (kanske 1-2 cm) kan vara bra då döda ting eller samarbetsvilliga alternativt långsamma levande väsen ska fotograferas. Det man får vara vaksam på är att kameran helt eller delvis kan skugga motivet då man kryper nära. Levande insekter och djur värnar om sitt privatliv och avlägsnar sig därför gärna snabbt om man kommer för nära. Det kan därför vara bra att ha litet extra zoom på sin kamera för att kunna ta närbilder från lite distans. Vill man fotografera med en systemkamera finns det flera metoder att ta nära foton. Ett (fast) makroobjektiv, försättslinser, mellanringar och bälg är några vanliga hjälpmedel i sammanhanget.

Bildkvalitet och fotomotiv

Den mänskliga fotografen är det viktigaste för att kunna åstadkomma ett intressant foto av hög kvalitet. En mästare kan åstadkomma underverk med den simplaste utrustning. För att kunna uppnå bättre och jämnare bildkvalitet gäller det att ta mycket kort och vilja experimentera. Som vid all annan utveckling gäller det att våga ifrågasätta det gamla invanda och tänja på gränserna. Det är också viktigt att kunna lära av egna erfarenheter och kanske hämta inspiration och idéer från andras bilder. Samtidigt är det väsentligt att det finns några motiv att föreviga. För det krävs det att vi har förmåga att leva och uppleva själva. T ex ger lugna promenader med öppna sinnen nya upplevelser varje gång. Detta även om sträckan är exakt densamma som så många gånger tidigare. Naturen och därmed fotomotiven visar sig då gärna generöst och i talrika mängder. Väljer vi å den andra sidan att prioritera något annat än upplevelserna under vår stillsamma resa genom naturen (som t ex vart vi ska, vad vi ska göra efter promenaden, hur lång tid vi ska promenera, hur snabbt vi ska springa, hur långt vi ska springa, vilken puls vi har, hur många steg vi ska gå idag, mobiltelefonen, musiken i MP3-spelaren, .. etc etc) gömmer sig naturen och motiven skräms effektivt bort från oss. Fotografering kan vara ett sätt att stanna upp och lära känna och älska naturen. Samtidigt sprider vi med våra foton ut naturens underbara budskap och för dess viktiga talan.

Trevligt möte med naturen på väg till verkstaden för att hämta bilen-01

Trevligt möte med naturen på väg till verkstaden för att hämta bilen-01

Trevligt möte med naturen på väg till verkstaden för att hämta bilen-02

Trevligt möte med naturen på väg till verkstaden för att hämta bilen-03

Trevligt möte med naturen på väg till verkstaden för att hämta bilen-04

Trevligt möte med naturen på väg till verkstaden för att hämta bilen-05

Autofokus, AF (eng. "Autofocus")

Autofokusfunktionen, dvs den automatiska skärpeinställningen, på de digitala kamerorna fungerar oftast bra. Enkelt uttryckt bygger AF i regel på att hitta den avståndsinställning som ger störst kontrast. Störst kontrast förutsätts då också innebära bäst skärpa. Beroende på det aktuella motivet behöver man ibland ändra var i bildområdet autofokusfunktionen ska mäta. T ex om mätning ska ske i hela bildområdet eller om det bara ska ske i en del eller i delar av bilden. Störst möjlighet till användarens kontroll av AF ger centrummätningen. Ibland har autofokusfunktionen svårt att hitta skärpan. De största hoten mot autofokusfunktionen är:

Motiv som är kontrastfattiga/diffusa.
Motiv som inte klart utskiljer sig från förgrund/bakgrund men som är på ett annat avstånd än denna.
Svaga ljusförhållanden.
Relativt kraftigt ljus i hela eller delar av motivet alternativ vid sidan av motivet.
Om motiv- och/eller kameran är i rörelse.

Andra fall där AF kan fungera på ett oönskat sätt är bl a om motivet befinner sig på andra sidan en glas/plastruta eller om motivet har en stor utbredning i djupled (kan röra sig om relativt små inbördes avstånd vid närbildsfotografering). Om man inte ser upp kan autofokus lätt mäta på fel ställe så att t ex bakgrunden blir skarp medan motivet blir suddigt. Om det på kameran finns möjlighet att ställa in skärpan helt manuellt (manuellt fokus, MF) är det en stor fördel i flera olika sammanhang.

Om det är svårt att få AF att fungera bra kan bl a följande små tips hjälpa till:

Ställ in kameran så att autofokus enbart mäter i ett litet område i centrum av bildområdet. Detta ger dig större kontroll av AF.
Var noga med att ha en ostörd del av motivet inom den lilla AF-ramen i sökaren/bildskärmen innan du trycker av.
Om motivet är kontrastfattigt så mät AF på ett annat föremål på ungefär samma avstånd och lås AF (vanligen genom att trycka ner avtryckarknappen till hälften). Håll knappen till hälften intryckt och rikta därefter kameran åter mot motivet och tryck av.
Om det kontrastfattiga motivet har ett mer kontrastrikt område så lås AF på detta och rikta sedan in kameran på motivet som i punkten ovan.
Om du måste fotografera genom en glas/plast-ruta så håll objektivets framkant så nära rutan som möjligt (utan att vidröra rutan med objektivet). Se till att ha marginal för objektivets rörelse om det behövs.
Om motivet har en utbredning i djupled som gör att det inte går att få hela motivet skarpt - försök byta kameravinkel så att motivets utbredning i större utsträckning hamnar vinkelrätt mot objektivet (dvs i sidled) istället för i linje med det (djupled).
Ibland finns möjligheten på kameran att låsa AF:s fokusområde till "nära" eller "långt borta". Detta kan hjälpa AF vid svåra motiv.
Använt manuell skärpeinställning om det finns på kameran i de fall AF inte fungerar tillfredsställande eller när du vill ha fullständig kontroll på avståndsinställningen.

Några exempel då AF kan lura oss (mätning sker i centrum av bilden):

Kamerans objektivframkant hålls här en knapp dm från flygplansfönstret. AF fokuserar på (den smutsiga) rutan istället för på motivet.		Kamerans objektivframkant är nu c:a 0.5 cm från flygplansfönstret. AF fokuserar korrekt på flygplanets vingspets ("winglet").


Oskarp bild - Molnen är för diffusa för AF.		Skarp bild - AF har först låsts på gränsen mellan trädtoppar och moln.


Motivet suddigt - AF har låst på förgrunden.		Motivet skarpt - Motivet har zoomats in och frilagts.


De diffusa och kontrastfattiga molnen är oskarpa.		Molnen har här bättre skärpa - AF har först låsts på de kontrastrika husen längst bort i bilden.


"Once In A Lifetime" - AF strular till det när man plötsligt står öga mot öga med en ståtlig hjort.		AF tycker att bakgrunden och inte fjärilen ska vara skarp.


Skalbaggen har krupit ut ur mätområdet och blir oskarp.		AF fungerade inte när solen skulle fotograferas genom ett teleskop (med solfilter). Manuell skärpeinställning skulle ha hjälpt.

Kamerautrustningen

Alla kameror och kamerasystem sina starka och svaga sidor. Finns det möjlighet är det naturligtvis bäst om man direkt kan jämföra olika kamerors färdiga bilder från identiskt samma motiv och förutsättningar. Det är inte alls säkert att en dyrare kamera ger bättre bilder för just dig och dina vanligaste behov och tillämpningar. Det är väsentligt att kameran är anpassad för människan så att den är intuitivt uppbyggd och lättanvänd. Kamerans objektiv har stor och direkt inverkan på bildkvaliteten. Även bildsensorns konstruktion och storlek är väsentliga för kvaliteten på bilderna. Hur bilden processas i kameran har även det betydelse.

Det kan vara lätt att lockas använda antalet Megapixel som enda kvalitetsmått på kameran och bildkvaliteten. Detta mått säger dock väldigt litet om hur bra bilderna blir. En intressant iakttagelse i sammanhanget är att kamerorna Canon PowerShot G11 och G12, som är mer utvecklade och allmänt sett bättre efterföljare till den ovan nämnda Canon PowerShot G9, har MINSKAT antalet bildpunkter i sensorn från G9:ans 12.1 miljoner till 10.0 miljoner (fortfarande med en 1/1.7" CCD-sensor).

En kamera i en mobiltelefon vars sensor har 5.0 miljoner bildpunkter (Mp) (och bildsensorer kring 1/8" - 1/6" dvs med sensordiagonalslängder på 2-3 mm) ger som ytterligare ett exempel inte alls samma bildkvalitet som en kompaktkamera med 5.0 Mp. En kompaktkamera kan i sin tur inte konkurrera med en exklusiv systemkamera när det gäller kvaliteten i t ex mycket stora tryckta bilder. När det gäller amatörfotografering och fotografering i många professionella sammanhang där relativt små bilder ska användas räcker en hygglig kompaktkamera mer än väl till. Kameror i mobiltelefoner är (idag) inte tillräckligt bra för att kunna ge njutbara eller normalt användbara bilder. Dock har dessa mobilkameror den enorma fördelen att de i stort sett alltid finns till hands för att dokumentera när något viktigt, dramatiskt eller intressant inträffar.

Kameror i mobiltelefoner har små objektiv och små sensorer

Kameror i mobiltelefoner har små objektiv och små sensorer

Kamerans objektiv förfalskar verkligheten

Mycket forskning och energi läggs ner på att objektiven ska bli så bra som möjligt. Trots allt detta arbete blir det i slutändan ändå fråga om olika kompromisslösningar när det gäller att tillverka objektiv till kameror. Ju mer generellt användbar en utrustning ska vara desto större kompromisser måste göras. För att illustrera några vanliga förvanskningar som objektiv ger upphov till har jag här tagit ett kort med G9:an på en bärbar PC:s platta skärm när den visar en helt vit bild (i ett mörkt rum). Testet är tufft och kanske inte helt rättvist, men det fungerar i alla fall som en illustration till fenomenen. Jag har inte vidtagit någon åtgärd för att få korrekt vitbalans i bilden utan nöjt mig med den gråa bild som kameran levererar i okompenserat autoläge. I det här sammanhanget går det lika bra med en grå bild som med äkta färger. Med ögat går det inte att uppfatta några systematiska ojämnheter i den vita ytan på PC:ns bildskärm. Detta varken när det gäller ljusstyrkan, färgen eller de enskilda bildpunkternas utseende. En snabb kontroll med lupp ger samma resultat.

Som synes nedan ger digitalkamerans bild oss en annan upplevelse. Bildens fyra hörn och kanter blir mörkare än mittpartiet (s k "vinjettering"). Ju längre ut från bildens centrum vi kommer desto mer förvanskad blir avbildningen av skärmens enskilda bildpunkter. De raka linjerna blir alltmer böjda ju längre ut i bildens kanter vi är. Detta fenomen kan vi ibland se som att en horisontlinje kröks (se nedanför skärmbilderna). Många av oss har säkert också lagt märke till denna effekt under skoltiden då fotografen precis fått plats med hela klassen på skolfotot. De stackare som hamnat längst ut i kanterna av bilden har tryckts ihop och blivit både kortare och tjockare än i verkligheten. -Så när fotografering ska ske; håll dig så nära mitten du kan om du vill avbildas så klart, tydligt och korrekt som möjligt ! Detta speciellt om ni är många.

Hela bilden (platt bildskärm med helt vit bild)

Hela bilden (platt bildskärm med helt vit bild)

Delförstoring av översta vänstra hörnet av bilden ovan

Delförstoring av nedersta vänstra hörnet av bilden ovan

Delförstoring av nedersta högra hörnet av bilden ovan

Delförstoring av översta högra hörnet av bilden ovan

De fem ovanstående bilderna är kraftiga delförstoringar av den övre bilden. Extrempunkterna har valts. Från vänster:
Övre vänstra hörnet, nedre vänstra hörnet, mitten, nedre högra hörnet och övre högra hörnet.

Horisont ute till havs som ligger i den övre tredjedelen av bilden

De två ovanstående bilderna visar en horisontlinje ute till havs som fotograferats vid samma tillfälle. I det övre fotot har horisontlinjen lagts i bildens övre tredjedel.
I det undre fotot har horisontlinjen lagts i bildens nedre tredjedel. Bilderna har efterbehandlats enbart för att tydligare framhäva färgskillnaderna.
Det är lätt att se att horisonten böjs på olika sätt beroende på var i bilden den placeras.

Bildsensorn är mindre än man kan tro

Bildsensorn är en mycket viktig komponent i den digitala kameran. Sensorn är den moderna motsvarigheten till den tidigare ljuskänsliga filmen i kameran. Ofta specificeras en bildsensor med en bråkdel av en tum som t ex för kameran Canon G9 ovan: 1/1.7" CCD. CCD (Charge-Coupled Device) är den idag vanligaste förekommande typen av bildsensor. 1/1.7" anger INTE som man skulle kunna tro diagonalens längd på bildsensorn. 1/1.7" är istället ett gammalt mått relaterat till diametern på den bildcirkel som (det omaskade) objektivet producerar (ursprungligen ytterdiametern av en nu föråldrad videokameratyps bildrör). Vanligtvis går det bra att använda upp till maximalt c:a två tredjedelar av denna bildcirkels diameter. I G9:ans fall har bildsensorns diagonal enligt uppgift längden 9.50 mm istället för den angivna bildcirkelns diameter på drygt 14.9 mm (1/1.7 tum = 0.588235.. tum = 0.588235.. tum x 25.4 mm/tum = 14.941176.. mm).

Vet vi längden på bildsensorns diagonal går det att räkna ut sensorns sidor (med Pythagoras sats: diagonalen² = bredden² + höjden² och kunskapen att bredden har förhållandet 4/3 till höjden) och yta (sensorns yta = bredden x höjden). I detta fallet blir alltså G9:ans sensors bredd 7.60 mm, höjd 5.70 mm och yta 43.32 mm². Har vi antalet effektiva pixlar och sensorns yta kan den s k pixeldensiteten (= pixeltätheten, dvs hur tätt de användbara ljuskänsliga punkterna ligger på bildsensorn) räknas ut. För G9 blir pixeldensiteten: 12.1 Mp / 0.4332 cm² ≈ 27.9 Mp/cm². För Pentax Optio 555 blir motsvarande (avrundade) data för bildsensorn: Diagonal 9.0 mm, bredd 7.2 mm, höjd 5.35 mm, yta 38 mm² och pixeldensitet 13 Mp/cm². Canon IXUS 1000 HS får följande data för bildsensorn: Diagonal 7.7 mm, bredd 6.16 mm, höjd 4.62 mm, yta 28.5 mm² och pixeldensitet 35.1 Mp/cm². För mobilkameror varierar bildsensorns storlek. En vanlig sensor är 1/6". För denna sensor blir motsvarande data: Diagonal 3.00 mm, bredd 2.40 mm, höjd 1.80 mm och yta 4.32 mm². Om bildsensorn i mobiltelefonens kamera som exempel har 3 Mp blir pixeldensiteten alltså drygt 69 Mp/cm².

Nackdelar med små bildsensorer

Om två sensorer av olika storlek har samma upplösning, dvs samma antal pixlar, måste de ljuskänsliga punkterna ligga närmare varandra på den mindre bildsensorn. Om de ljuskänsliga bildpunkterna i sensorn ligger alltför nära varandra kan det innebära att de stör varandra och att deras individuella ljusområden kan begränsas. En större ljuskänslig cell (bildpunkt) i en sensor har bättre förmåga att samla in ljus än en mindre (tätare packad). En till ytan större sensor är alltså normalt ljuskänsligare än en mindre sensor. Vidare kan det vara så att den tätt packade sensorn får bättre prestanda (upplösning) än objektivet. Ju mindre sensor desto mer måste bilden förstoras när den ska användas och ju större upplösning/skärpa måste objektivet på kameran då ha. Ju större öppning optiken kan ha desto mer ljus kan släppas in (hänsyn måste tas till hur stor bildyta, dvs sensorsstorleken, ljuset fördelas på).

Kortfattat är alltså en större bildsensor normalt ljuskänsligare och kvalitetsmässigt bättre än en mindre även om antalet bildpunkter (pixlar) är desamma. Ett objektiv med större diameter är normalt mer ljusstarkt än ett med mindre diameter. Det måste också vara balans mellan objektivets och bildsensorns prestanda. Det är med andra ord inte så lätt att komma över en mobilkamera som är speciellt ljuskänslig. Om man väljer mellan två mobilkameror bör man av kvalitetsskäl välja den som har störst diameter på optiken och till ytan störst bildsensor och alltså bortse från det vanligaste försäljningsargumentet som ju oftast bara är antalet ljuskänsliga punkter på bildsensorn.

Fördelar med små bildsensorer

Även om det mesta alltså verkar tala mot små bildsensorer så finns det också en rad klara fördelar med dessa. Först kan vi konstatera att den slutliga bildkvaliteten med de små sensorerna i många fall blir mycket bättre än vad den kanske förväntas bli och vad som normalt behövs. En välkonstruerad kamera kan idag alltså leverera tekniskt relativt högklassiga bilder trots att bildsensorn är liten. Vid praktiska jämförelser mellan olika kameratyper är det oftast svårt att se några konkreta skillnaderna som orsakas av sensorstorleken. Den lilla sensorn i en bra kamera är alltså för det mesta ett mycket prisvärt och bra alternativ. Att en mindre sensor är mycket billigare än en stor och dessutom hör ihop med mindre, billigare och lättare objektiv är självklara och mycket stora fördelar.

Om vi ställer en systemkamera bredvid en kompaktkamera och tar litet kort på olika avstånd märker vi snart att kompaktkamerans zoomfunktion verkar vara mycket effektivare än den i systemkameran. Orsaken till detta är att kameran med den mindre sensorn får en mindre bildvinkel än den större sensorn om objektivens brännvidder är lika. Effekten blir att den mindre bildsensorn "skär ut" en del av den bild som finns på den större sensorn. Detta blir alltså en sorts inzoomningseffekt. För att snabbt kunna jämföra zoomeffekterna mellan objektiv till olika bildsensorsstorlekar brukar man räkna om objektivens brännvidder till vad de motsvarar för en bildsensor i "fullformatet" 24 mm x 36 mm (från negativformatets storlek på en gammal 35 mm småbilds stillbildsfilm). Denna omräknade brännvidd brukar kallas "effektiv brännvidd" (eng. "effective focal length" alternativt "equivalent focal length"). För t ex G9:an anges den varierbara brännvidden på objektivet till 7.4 – 44.4 mm. I G9:ans instruktionsbok anges att detta skulle motsvara den effektiva brännvidden 35 – 210 mm för "fullformat". Omräkningsfaktorn mellan objektivens brännvidder brukar något förvirrande kallas "förlängningsfaktor" (eng. "focal length multiplier" = "FLM"). På engelska används också den mer rättvisande termen "crop factor" dvs "beskärningsfaktor". Förlängningsfaktorn beräknas genom att dividera längden av "fullformatets" diagonal (c:a 43.3 mm eller mer exakt: √ [24² + 36²] mm = √1872 mm) med längden av den aktuella bildsensorns diagonal. I fallet med G9:an blir alltså förlängningsfaktorn ungefär: √1872 mm / 9.50 mm ≈ 4.55. Den positiva effekten av detta är att vi får långt kraftfullare inzoomningseffekt med en liten bildsensor än med en stor. Detta till ett kraftigt reducerat pris och ett avsevärt mer lätthanterligt mindre objektiv.

När vi har en mindre bildsensor får vi dessutom som effekt att skärpedjupet ökar gentemot om vi har större sensor. Detta beror bl a på att vi använder kortare brännvidder och större avstånd vid likvärdiga bilder. I de flesta fall som kompaktkamerorna används är det en fördel med stort skärpedjup eftersom vi relativt snabbt ska fånga ett mer eller mindre komplext motiv. Jobbar vi i professionella sammanhang med mer stabila motiv vill vi istället kunna kontrollera skärpan mer exakt och då kan det i vissa fall vara en fördel med ett litet skärpedjup.

Värt att notera är också det faktum att det gamla negativformatet ("fullformatet") 24 mm x 36 mm har förhållandet 36 / 24 = 1.5 mellan den långa och den korta sidan medan de mindre bildsensorerna har motsvarande förhållande 4 / 3 = 1.3333... . "Fullformatets" bildsensor kommer alltså ut relativt längre från centrum av objektivets bildcirkel (där avbildningsfelen är minst) än de mindre bildsensorerna gör.

Vad innebär "35 mm fullformat" (som egentligen är det gamla analoga småbildsformatet) ?

35 mm svartvitt småbildsnegativ exponerat augusti 1975

Det som numera kallas "fullformat" eller "35 mm fullformat" är storleken av den exponerade bilden på den vanliga negativa småbilds stillbildsfilm som förr användes i nästan alla normal- och systemkameror. Stillbildsfilmen är fysiskt totalt 35 mm bred (inklusive filmens längsgående perforeringar för den mekaniska framdrivningen av filmen i kameran). Negativformatet (dvs den belysta ytan = varje enskilda bilds storlek på den negativa stillbildsfilmen) är 24 x 36 mm. Formatet är alltså ett liggande bildformat med sidoförhållandet 2:3 (det vanligaste sidoförhållandet på digitala bilder/sensorer är idag 3:4).

Fullformat innebär för digitala kameror att kamerans bildsensor är lika stor som en 35 mm stillbildsfilmsnegativbild dvs 24 x 36 mm.

Kodak lanserade namnet 135 (INTE 135 mm !) på 35 mm stillbildsfilm som laddats i en ljustät kassett. Med filmen i denna kassett kunde filmbyte enkelt göras i dagsljus. Tidigare måste filmbyten göras i mörkrum, garderober eller i ljustäta påsar. 135-36 står för en 36-bilders filmrulle och 135-24 för en 24-bilders.

Används ett objektiv med brännvidden 50 mm på en kamera med fullformat 24 x 36 mm (bildsensorstorlek eller negativformat) får vi en bildvinkel som ganska väl motsvarar det vi ser med våra ögon. Ett 50 mm objektiv kan därför kallas normalobjektiv (varken vidvinkel- eller teleobjektiv). Har vi en bildsensor av en annan storlek än 24 x 36 mm kan det vara klokt att titta på vad objektivets brännvidd motsvarar i fullformat för att kunna konstatera hur mycket vidvinkel och/eller tele det i praktiken innebär (se exempel i avsnittet "Fördelar med små bildsensorer" ovan).

Vad är APS-C (= "halvformat") och 4/3" ?

När storleken på digitalkamerans sensor anges finns det en rad olika sätt som detta görs på. Ett vanligt sätt att ange storleken på mindre sensorer är som vi sett ovan i bråkdel av en tum, t ex typ 1/1.7" CCD. Detta beteckningssätt är det vanligaste för mobilkameror och kompaktkameror. Systemkameror (kameror med utbytbara objektiv) har oftast större bildsensorer än de övriga kameratyperna. Vanligare beteckningar på bildsensorns storlek är då t ex "fullformat", "APS-C" eller 4/3". En bildsensor i fullformat är enligt ovan 24 x 36 mm med diagonalen √1872 mm (≈ 43.27 mm), arean 864 mm² och sidoförhållandet 2:3. APS-C innebär att bildsensorn ungefär har storleken 16.7 x 25.1 mm vilket innebär att den har knappt halva (c:a 48.5%) fullformatsensorns yta. Eftersom APS-C - sensorn är ungefär hälften så stor som fullformats-sensorn kallas den ibland för en sensor i "halvformat". För att ytterligare komplicera det hela tillämpar de olika kameratillverkarna formaten litet olika. T ex är en APS-C - sensor från Nikon, Konica Minolta, Pentax och Sony normalt något större (15.7 x 23.6 mm) än en från Canon (14.8 x 22.2 mm). Liksom för fullformatet är sidoförhållandet för APS-C 2:3. Förr, när film användes i kamerorna, innebar beteckningen "halvformat" just halva arean av dåtidens småbildsformat dvs halvformatets bildyta hade måtten 18 x 24 mm på filmen (samma 35 mm film användes för de båda olika formaten, men halvformatets negativ stod på högkant och det gick på så sätt att få in dubbelt så många bilder).

Diagonalen hos APS-C - formatet blir √ [16.7² + 25.1²] mm = √908.9 mm (≈ 30.15 mm). För fullformatet såg vi ovan att sensorns diagonal är √1872 mm (≈ 43.27 mm). Den s k "förlängningsfaktorn" för objektivets brännvidd (se ovan) blir då för APS-C - formatet √ [1872 / 908.9] ≈ 1.435. För de verkliga digitala APS-C sensorstorlekarna, som ju är något mindre än originalformatet APS-C, hamnar förlängningsfaktorerna kring 1.5 - 1.6. Om vi jämför APS-C - formatet med en standard typ 1/1.7" CCD sensor (5.70 x 7.60 mm, diagonal √90.25 mm = 9.50 mm, yta 43.32 mm²) så ser vi att APS-C - formatet är betydligt (9.68 ggr) större än typ 1/1.7"-sensorn.

En digital bildsensor av typen 4/3" (ingår som en del i standarden "The Four Thirds system", framtaget för just digitalkameror) innebär att diagonalen på bildcirkeln (se ovan "Bildsensorn är mindre än man kan tro") blir 4/3" = 4/3 tum = 4/3 tum x 25.4 mm/tum ≈ 33.87 mm. Praktiskt användbar del av bildcirkeln är c:a 2/3 av bildcirkelns diameter dvs c:a 22.58 mm. Med litet jämnare tal har detta avrundats till en total sensorstorlek på 13.5 x 18.0 mm. Den effektiva bildytan på denna sensor blir 13.0 x 17.3 mm med diagonalen √ [13.0² + 17.3²] mm = √468.29 mm ≈ 21.64 mm och arean 224.9 mm² (dvs 4/3"-sensorn är c:a 26% av fullformatssensorn, c:a 54% av APS-C - formatet samt 5.2 ggr så stor som typ 1/1.7" sensorn). Förlängningsfaktorn blir: (sensordiagonalen för fullformat) / (sensordiagonalen för 4/3") = √1872 / √468.29 ≈ 2.0. Eftersom 4/3" sensorn har sidoförhållandet 4:3 tas objektivets egenskaper relativt bättre tillvara jämfört med bl a fullformatet och APS-C. -Tänk att som här få känna på en mellanformats Hasselbladskamera i början av 1970-talet...

-Tänk att som här få känna på en mellanformats Hasselbladskamera i början av 1970-talet...

Två APS-kassetter med bl a mekanisk indikering av filmens status (här framkallad och klar).

För övrigt står bokstäverna i "APS-C" för "Advanced Photo System - Classic" och kommer från ett småbildsformat som lanserades i mitten av 1990-talet och som i praktiken försvann helt när digitalkamerorna blev vanliga i början av 2000-talet. APS-stillbildsfilmen låg väl skyddad i en liten kassett. Även efter framkallningen fanns de färdiga negativen kvar i kassetten. När filmen exponerades lagrades information om detta på filmremsan och byte av filmkassett kunde ske i dagsljus eftersom kameran automatiskt spolade fram och tillbaka även delvis exponerade filmrullar. För varje exponerad bild lagrades mer eller mindre information som t ex datum, klockslag, slutartid, bländaröppning och önskat utskriftsformat. Filmen var smalare än den vanliga småbildsfilmens 35 mm. APS-filmen var 24 mm bred och den exponerade bilden hade måtten 16.7 x 30.2 mm vilket kallades APS-H (H = "High Definition"). APS-H hade alltså sidoförhållandet 9:16. Från den exponerade bilden (APS-H) kunde fotografen välja att få ut papperskopior i tre olika format. Dessa tre format grundades på APS-H -negativet och maskades om APS-C eller APS-P önskades (P = "Panoramic", 9.5 x 30.2 mm med det ungefärliga sidoförhållandet 1:3). APS-filmen möjliggjorde användningen av små lätta kameror med bra zoom. De flesta professionella fotograferna undvek APS-kamerorna eftersom det inte gick att få samma kvalitet på den relativt lilla filmytan jämfört med småbildsformatet. Dessutom använde många professionella fotografer normalt ännu större negativformat än det vanliga småbildsformatet. T ex "mellanformatet" (typiskt 6 x 6 cm) som fanns mellan småbildsformatet (24 x 36 mm) och "storformatet" (fr o m 9 x 12 cm).

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det kan vara litet snårigt att ta reda på bildsensorernas verkliga storlek utifrån tillverkarnas uppgifter och olika beteckningar. Det enklaste är att försöka ta reda på sensorns sidlängder (den aktiva delen av sensorn) i millimeter. Då är det lätt att själv beräkna dess area, diagonal och sidoförhållande. Vet vi den effektiva sensorns diagonal kan vi därefter snabbt beräkna förlängningsfaktorn eftersom referensen fullformatet är väl känd.

Ljusstyrkan - objektiv, bländare, slutare, bildsensor och ISO-tal

Hur mycket av det tillgängliga ljuset som kan användas när en bild produceras i den digitala kameran bestäms av:

Reflekterat/utstrålat ljus från motivet
Objektivets ljusstyrka (snabbhet)
Använd bländaröppning
Aktuell slutartid
De ljuskänsliga elementens (i bildsensorn) fysiska storlek och konstruktion
ISO-tal (elektronisk förstärkning)

Det reflekterade ljuset från ett motivet bestäms normalt av det omgivande ljuset och/eller av kamerans blixt, om sådan används. Ett motiv kan också lysa av sig självt t ex med en inbyggd lampa eller p g a en hög yttemperatur.

Objektivets ljusstyrka eller snabbhet anges med den största bländaröppning objektivet kan ha. Ett ljusstarkt objektiv är ett "snabbt" objektiv och har alltså en relativt stor största bländaröppning. Det snabba objektivet släpper igenom mycket ljus vilket innebär att vi kan använda snabb slutartid. Ett ljussvagt objetiv är ett "långsamt" objektiv och har en mindre största bländaröppning. Med ett långsamt objektiv är vi hänvisade till att använda långa slutartider. Ett fast objektiv har en fast minsta bländaröppning medan ett zoomobjektiv är ljusstarkast i sitt vidvinkelläge (kortast brännvidd) och ljussvagast i sitt yttersta teleläge (vid zoomobjektiets längsta brännvidd). Som exempel kan tas ett mycket ljusstarkt objektiv med ljusstyrkan (= största möjliga bländaröppning) 1.4 är dubbelt så ljusstarkt som ett med ljusstyrkan 2 (se nedan under "Objektivets bländaröppning" för förklaring av de olika bländarstegen).

Objektivets bländaröppning (eng. "aperture"), som är kamerans motsvarighet till människoögats pupill, ställs normalt in automatiskt av kameran efter att ljuset mätts. Bländaröppningen varieras mellan objektivets största möjliga (= objektivets ljusstyrka) vid svagt ljus till den minsta möjliga som används vid mycket starkt ljus. Bländaröppningen anges med en siffra. Ju större siffra desto mindre öppning. Varje steg uppåt, enligt en standardiserad skala, innebär en halvering av ljusstyrkan. I vissa sammanhang förekommer även halva och tredjedels bländarsteg. Den standardiserade skalan beräknas genom att multiplicera föregående bländarvärde med √2 ≈ 1.41421.. och avrunda till en alternativt två siffror:

Bländarsteg: 1 1.4 2 2.8 4 5.6 8 11 16 22 32 45 64

Om ett objektivs ljusstyrka, dvs dess maximala bländaröppning, ligger mellan två standard bländarsteg anges detta mellanvärde på objektivet (t ex 1.8 eller 2.5). Bländaröppningens storlek anges ofta (mer korrekt och fullständigt) som ett bråktal med bokstaven "f" i täljaren och bländartalet i nämnaren, t ex f / 8. "f" kommer från engelskans "focal length" dvs objektivets brännvidd. Sambandet mellan (det relativa) bländarvärdet N, bländaröppningens diameter d och brännvidden f är: N = f / d. En omskrivning av formeln ger förklaringen till skrivsättet ovan: d = f / N. Med detta skrivsätt är det litet lättare att intuitivt förstå att t ex f / 8 innebär en större bländaröppning än f / 16. Om man önskar att storleken på bländaröppningen ska vara det viktiga vid exponeringen väljs kamerainställningen "Av" ("Aperture value") eller "A" ("aperture priority") och därefter bländarvärdet.

Slutartiden (eng. "shutter speed") bestäms också den oftast av kamerans automatik. En halvering av slutartiden innebär en halvering av det ljus som träffar bildsensorn. En halverad slutartid (t ex 1/250 s istället för 1/125 s) motsvarar alltså ett bländarsteg och kompenseras då med ett steg mer öppen bländare (t ex bländare 5.6 istället för 8) vid samma ljusförhållande. Slutartiderna hos en vanlig digital kompaktkamera brukar kunna varieras från kanske 15 s ner till så litet som 1/4000 s (gäller bl a Canon IXUS 1000 HS). Om man vill att slutartiden ska vara styrande väljer man s k "slutarprioritet" (eng. "shutter priority"). På kamerans reglage/menyinställning brukar detta läge betecknas "Tv" ("time value") eller "S" ("shutter priority"). Efter att detta val gjorts ställs det önskade värdet på slutartiden in.

I bildsensorn finns det flera miljoner ljuskänsliga element. Förutsatt att elementen är av samma typ ger en större upptagningsyta per element ett större ljusupptag. Allmänt sett gäller alltså att ju större bildsensorn är, eller rättare ju större varje enskilt ljuskänsligt element är, desto ljuskänsligare blir sensorn och desto lägre blir bruset.

För att kunna minska slutartiden och/eller minska bländaröppningen behöver vi ibland öka ISO-talet. På en digitalkamera innebär detta att vi då ökar den elektroniska förstärkningen av signalerna från bildsensorn. ISO-talen är standardiserade och varje ökat steg i ISO-talet ska motsvara en fördubbling av ljuskänsligheten. Ett ökat steg på ISO-skalan motsvarar alltså ett bländarsteg mot lägre siffervärde (dvs större bländaröppning) eller en fördubblad slutartid. Om vi t ex förflyttar oss två steg uppåt på ISO-skalan (dvs fyra gångers ökad ljuskänslighet) kan vi t ex minska bländaröppningen ett steg (dvs ökat siffervärde) och samtidigt halvera slutartiden. Tyvärr innebär en alltför stor ökning av ISO-talet nackdelen att vi också får in alltmer störande brus och bilden blir grynig. "Normala" ISO-tal ligger kring 100 - 400. En välkonstruerad digitalkamera tål betydligt högre ISO-tal än en sämre innan grynigheten blir störande. Standard ISO-skalan ser ut så här (motsvarades tidigare av ASA-skalan, med identiska siffervärden, för ljuskänslig film):

ISO-skalan: 25 50 100 200 400 800 1600 3200 6400

Lättillgängliga snabbinställningar av ISO och bl a bländar/slutartidsprioritering på G9